Reviews

Kulturbloggen 6 juni 2018

https://kulturbloggen.com/?p=118309

Orkesterjournalen

Music for Dreamers – Peter Tegnér
Euterpe Musica EMCD 1317/ Naxos/ tid 45 min
Peter Tegnér g. Insp 2013 i Malmö.

Betyg 3: •••

Gitarristen Peter Tegnér arbetar i det lilla och intima förmatet på sin soloskiva Music för dreamers, en titel som i hög grad är programmatisk. Samtidigt en skiva som bjuder in till aktivt lyssnande och påkallar uppmärksamhet. Influenser och släktskap finns med Steve Reichs minimalistiska seriella kompositioner, jag tänker här främst på dennes samarbete med Pat Metheny på Electric counterpoint. Tegners klara, pregnanta och countryanstrukna ton på sin stålsträngade gitarr ger en jordbundenhet i de kompositioner som presenteras. Titlarna till trots är de flesta spåren handfasta och koncisa i spelupplägg och melodik, där några spår har en vemodig folkton som bottenplatta. Musik för eftertanke.

Ulf Thelander

Smålandsposten 10 Nov 2010
Betyg 5
Tales “Colours” (dB-productions)

Det här är musik som å ena sidan låter väldigt välbekant, och å andra sidan som någonting alldeles nytt och fräscht. Men sannolikt är det nog så att Tales musik faktiskt är något väldigt unikt.

Grunden är Peter Tegnérs gitarrspel, ofta pålagt i flera lager och inte likt någon annan gitarrist jag har hört. Ovanpå det ligger Fredmans skira saxofonspel (inte helt olikt Wayne Shorters eller Jonas Knutssons) och så som grädde på moset Jessica Ottossons spröda sång långt bak i ljudbilden, vilken ger helheten en extra drömlyrisk och viktlös klang i gränsen mellan visa, konstrock och jazz. En förvirrande vacker och själfull helhet.

Magnus Nilsson

Lyssna på: Hela plattan från början till slut.


_______________________________________________

Ljusnan November 2010
Tales “Colours” (dB-productions)

Tales går enligt pressrelease nya vägar i sitt tredje skivalbum. En trio som bildades 1996 med gitarrist Peter Tegnér, Jessica Ottosson sång och Peter Fredman saxofoner, flöjt och klarinett. Dessutom medverkar en rad gäster. De tre nämnda är dock de mest tongivande skivan igenom. Enkla melodier i mjukt svävande drömsk musik i gränslandet mellan jazz och visa. Snyggt arrangerad med en nordisk sval ådra som dominerar hela skivan igenom och där mycket lite sticker ut i någon form. Tales in Red och Weightlessness har dock tempo och engagemang i spel och sång. Långsamma Everything, där Johan Ohlsson, accordion tillkommit och de båda sista spåren, Animals och Goodbye White, tilltalar med sin mjuka högtidlighet.

Thord Ehnberg – Ljusnan

_________________________________________________

Svenska Dagbladet

Betyg 5

Tales & Björn Ranelid

(dB/CDA)

Tonsatt lyrik
Publicerad: 11 februari 2009, 15.41
Ord och ton förenade i ett gränsland för jazz, visa och minimalism – mötet mellan författaren Björn Ranelid och trion Tales vilar på eftertanke. Häromdagen sände radioteatern Spelet om Envar (1911) av Hugo von Hofmannsthal i regi 1956 av Ingmar Bergman. Ranelid ställer samma tidlösa frågor kring människan på flykt från sig själv, hans slutord säger allt: Vi går långt för att se ett mirakel och märker inte att det bor i våra hjärtan. Texterna är korta och distinkta, och musikerna (gitarristen och kompositören Peter Tegnér, sångerskan Jessica Ottosson och saxofonisten Peter Fredman) slår följe med samma avskalade enkelhet.
Ingrid Strömdahl
[email protected]
_____________________________________________________________

LIRA

Tales & Björn Ranelid
TEXT OCH MUSIK. Genom sin minutiösa nedmontering av ett språk som stöter ut, som skapar falska hierarkier och utdefinierar människor har Björn Ranelid skapat ett sinnligt, konkret och egenartat konstspråk. Man känner igen hans romaner på första meningen. Björn Ranelids skiva med gruppen Tales visar att det också räcker med en mening för att skapa en språklig kärna och en utgångspunkt för gruppens vackert associativa ljudlandskap. Jessica Ottossons ordlösa folksång bygger vidare på Ranelids fraser, känsligt invävd i Peter Fredmans varsamma saxtoner och Peter Tegnérs lyhört varierade gitarrspel, där nordisk folkton blandas med klassisk gitarr och även ekon av Duelling banjos meningsfullt fogas in.Musiken är skör, vacker och innerlig, men ibland får den mer råbarkad karaktär. Då skär sången skarpa revor i ljudväven, sedan Fredman lagt in en frijazzigare passage som för att kontrastera och understryka musikens mjuka modus.
Magnus Eriksson / Lira nr 1/2009

_____________________________________________________________

Ystad Allehanda
Betyg 3

Tales & Björn Ranelid
(dB/CDA)
Av Bo Bjelvehammar
Uppdaterad 20 april 2010 14.02 Publicerad 27 januari 2009 13.49
Det är svårt att benämna denna konstart, Björn Ranelid läser, ofta korta meningar och musikgruppen Tales ger stöd, färg och ett fördjupat innehåll åt orden.
Ord med musik. Orden vilar i musikens lugn i folkmusikens landskap. Och den bild som växer framför mig när jag lyssnar handlar just om landskap.
Björn Ranelids aforistiska tänkvärda formuleringar bredvid ordfyndigheter är en sommarväderlek av en svullen himmel med åska och regn. Tales musik är mera flyktig och svårfångad som lätta fjärilsmoln.
Jag skulle önska mera av Tales sommar, ett mera bestämt och självständigt handlag från Peter Tegnér och Peter Fredman, två utsökta musikanter. Jag känner igen flera av Björn Ranelids texter från hans böcker, men någon har jag aldrig hört, som denna;
“Kära Ella. Du vägde inte mer än ett paket strösocker eller vetemjöl, men all världens tyngd är ingenting mot din.” Så formulerar sig bara en, Björn Ranelid!
Bo Bjelvehammar
_____________________________________________________________

Kristianstadbladet

Betyg 3
Tales & Björn Ranelid
(dB/CDA)
Under senare år har flera författare gjort skivor. Mina favoriter är två: Kristina Lugn & e.s.t. och Thomas Tidholm med Jonas Knutsson.
När Björn Ranelid möter trion Tales (gitarr, sax och ordlös sång) är det för det mesta så här: Ranelid läser en mening, eller två. En färgstark bild. Tales målar färdigt med en stunds tillbakalutad jazzig folkton med ett lätt gåtfullt inslag.
Det där gåtfulla, nja, för mig är Ranelid en som förmanar, uppmanar, bejakar och predikar. Mer brinnande engagemang än mystik. Fast viljan här är nog att se text och musik som jämbördiga universum. Då handlar det inte om att tonsätta, utan om att berika varandra.
Resultatet är vackert, och de korta melodierna är lockande, men det hade blivit variationsrikare om låtarna, och texterna, då och då fick tid att utvecklas, och oftare interagerade med varandra. Nu blir det för knapphändigt och enahanda.
Sune Johannesson

Månssons Kultur
Lysande och Rofylld musik

Peter Tegnér har skapat något unikt med sin meditativa och egna musikform.
Bara detta att våga låta sångerskan Jessica Ottosson ligga och glida på en musikslinga genom varje nummer talar om kompositörens självtillit.
Jessica Ottosson har en stämma som fyller en med stillhet och frid och tillsammans med Peter Tegnérs gitarr och Peter Fredmans saxofon ger det liv som behövs. Mer är det inte, men det är just det enkla som är det svåra. Att skapa en konst som tillför så mycket med så små medel. Det här är en kompositör som ger mersmak.
Månssons Kultur

MMMM
Oerhört givande
Författaren Björn Ranelid tar tag i en direkt med sitt träffande språk och utagerande sätt. Hans berättelser om livet är lika mycket underhållning som livsvisdom. Björns sanningssägande slungas fram emot en och man känner sig tvingad till att ta ställning till alla de orättvisor han levererar. På sitt eget oefterhärmliga sätt får han oss till att vakna upp och reflektera över tillvaron om vad vi ger och tar. Jag får en känsla av att Björn Ranelid menar varje ord som han så elegant formulerar och får oss att lyssna på. Och lika elegant är den musik som Tales flikar in så att Björn hinner hämta andan. Jessica Ottosson sjunger tonrent och bedårande änglalikt. Till detta kompositören Peter Tegnérs gitarrspel och Peter Fredmans sopransaxofon. Tillsammans bildar de en unik trio med ett säreget sound som även finns i tillplattattryck på deras självbetitlade cd. Att ta del av Björn Ranelid är som en resa mellan tid och rum där ens känslor pendlar mellan skratt och gråt. Jag önskar att alla får ta del av hans rättframhet och klartänkhet.
Björn Ranelid och Tales på Ribersborgs Kallbadhus den 30 Juli 2006
Månssons Kultur

Norra Skånes Tidningar
“Ranelid är en poet som får världen att skimra i ljusare färger och hans ord förvandlas till dyrgripar som lyser allt klarare i firmamentet. Det är förunderligt hur modet att bryta tystnaden får en människa att stråla av en inneboende kraft!
Det vackra i Tales kompositioner förstärkte allvaret i Ranelids budskap. Ödsligheten lurade i bakgrunden men musikens rogivande vibrationer förvandlade modlösheten till kraft och hoppet slingrade sig likt en växt som strävar att nå det livgivande ljuset”

Konsert Hässleholms konserthus
Jan-Ole Engkvist, Norra Skånes Tidningar

Helsingborgs Dagblad

Musik för himlen och de eviga pulserna gör svenska gruppen Tales.
som på helt färska albumet “Tales” (Db Prod).
12 spår med musik av Peter Tegnér. En djärv kille som komponerar lite egensinniga låtar och som dessutom vågar framföra dem med enbart sig själv på gitarr, Peter Fredman sax och Jessica Ottosson ordlös sång.
Ödsligheten understryks i albumhäftet där man kan läsa 5 meningar, 1 på varje sida.
When you arrived I wasn´t there. I am a solitude. I´ve been travelling too fast. Tomorrow I´ll find my way home. When I arrive you won´t be there.
Lagom muntert men det här är stark musik där gränserna flyter mellan genrerna. Minimalistiskt när det gäller arrangemangen.
En höstplatta mitt i prick
Tales (DB-Prod)
Helsingborgs Dagblad 16/11-2000, Knut Johansson, Jazzkrönikan

Nordvästra Skånes Tidningar

Det är alltid intressant att få lyssna till det annorlunda och denna ”Sagomusik för vuxna” sätter verkligen fantasin i rörelse. Tales består av Jessica Ottosson sång, Peter Fredman sopransaxofon och Peter Tegnér gitarr.
Den sistnämnde har dessutom komponerat de tolv melodierna. Den kontemplativa musiken är mycket stämningsfull och ger utrymme för fria associationer.
Tales (DB-Prod)
Nordvästra Skånes Tidningar 24/10-2000, Mona Svalin

Hallandsposten

Desto mer enhetlig profil utmärker trion Tales, som efter ha gjort sig bekant för konserter med integrerande bildspel utger ett självbetitlat album på DB-productions. ”Sagomusik för vuxna” sammanfattar gitarristen och låtskrivaren Peter Tegnér gruppens stil. Tidlös New Age, kunde man också säga. Helt tillbakalutad är musiken ändå inte. Trots en gles ljudväv märks suggestiva rytmer. En stor roll spelar Vokalisten Jessica Ottosson, vars ordlösa nynnande lägger ett sensuellt skimmer kring varje sekvens. Hennes sång förstärks av Sopransaxofonisten Peter Fredmans lyriska utspel. Bilderna är vackra, om än lite stelt utformade. Albumet kan betecknas som en meditativ svit i tolv delar.
Tales (DB-Prod)
Hallandsposten 26/9-2000, Gert-Ove Fridlund , Krönika

Hallands nyheter

Jazz, visa, världsmusik, klassisk musik och nutida svenska skivbolaget DB Productions vill ge rum åt det inte alltid lättköpt komersiella, utforska det som rör sig utanför huvudfåran. Tales ur höstens utgivning är ett exempel. Sagomusik för vuxna kallar trions grundare Peter Tegnér musiken, uppmärksammad för sina konserter med bildspel och musik.
I vår flipprande, överkokande tillvaro har så kallad kontemplativ musik haft vissa försäljningsframgångar, fyllande behovet av lugn och avskalad renhet. Taizesångerna ger människorna ro i kyrkorna, andra lyssnar på valarnas sång. Tales är tänkt att ge lyssnaren egna, inre bilder och stämningar inget att fara runt och städa till, diska går möjligen bättre.
Den ordlösa sopranrösten och instrumenten löper i rogivande slingor, något att ha på i bakgrunden, spåren flyter samman till en meditativ stämning. Var för sig, vid en aktiv lyssning låter de ganska enahanda”
Tales (DB-Prod)
Hallands Nyheter 25/10-2000, Inger Bengtsson
SENSUELL NAKENHET
Den nya cd:n med Tales är ett snyggt producerat paket där Peter Tegnérs
musik framförs bekvämt tillbakalutat. En skön paus i det moderna livets
tidsjakt, en ljudmassage att gå ner i varv till i den sena timmen.
Tales på scen vidgar vyerna och skapar nya fantasibilder. I mitten sitter
Peter Tegnér, som en mystisk druid böjd över sin magiska gitarr, flankerad
av sina apostlar, sångerskan Jessica Ottosson och sopransaxofonisten Peter
Fredman, som med sina naturligt harmoniska, avslappnade kroppshållningar
kontrasterar mot det mer fysio-dynamiska utspelet hos Tegnér,
centralgestalten och musikens upphovsman. Alla är iförda ett mjukt dämpat
scenljus som diskret skiftar mellan låtarna, och på fonden svävar en
projicerad, blåtonad bild, en bit av en taggtråd mot en diffus bakgrund.
Fantasin får fritt spelrum.
Det är ett sensuellt flöde, ja nästan en sexig helhet, som man sällan möter
på konserter. Den gudabenådade Jessica Ottosson får mig att tänka på en
omvänd ”Kejsarens nya kläder”: fast hon har kläder på sig ser förleds man
att tro att hon inte har en tråd på kroppen, så naken och utelämnande är
hennes känsliga natursång, ömt och försiktigt smekt av Peter Fredmans
sopransax, som likt en uppmärksam älskare lyssnar och reflekterar över
hennes längtan och vemod. Peter Tegnérs gitarrer bildar bädden, ömsom mjuk,
ömsom hård, där Ottosson och Fredman kan förenas i en sin återhållna lidelse.
Om man vill uppleva något utöver det vanliga, och glida ut på en exotisk
resa med jazz-, blues- och visinfluenser som färdkost, bör man gå och
lyssna på dessa ypperliga musiker!
Tales konsert Lilla teatern Lund 19/11-2000
Erik Nilsson, pianist och kompositör

Arbetet

SAGOLIKT VACKERT

Nog tusan kan det förefalla ambitiöst nästan i överkant att hyra Victoriateatern i Malmö för en knappa timmen lång (rättare sagt kort!) minimalistisk multimedia-show som som den gitarristen Peter Tegnér och medbrottslingarna sångerskan Jessica Ottosson och saxofonisten Peter Fredman bjuder på.
Men trions ambitioner överträffas verkligen av det de har att komma med musikaliskt och sceniskt.
Ett sammanflätat collage meditativ musik långt från stadsbuller, skrän och fräna tag.
Och det där med ”medbrottslingar” är nog adekvat uttryckt, för det här är ett rejält stilbrott i dagar av hardcore, punk och pop på volymnivåer som kan stoppa en skenande buffelhjord.
Och det är väl just våra hektiska dagar som trion låter oss komma bort ifrån ett slag i mjuka gitarrklanger av en sort som norrmannen Terje Rypdal en gång var så bra på. Samt med en sopransax lätt melankoliska anslag i samklang med Jessica Ottossons faktiskt rent underbara röst. Hos den kvinnan går både hjärta och själ rakt upp i strupen.
Det kan tyckas vanskligt att fokusera så på musiken och samtidigt dela scen med dansare och bildspel i fonden. Och personligen hade jag kanske lite svårt att begripa alla bildernas placering i sammanhanget. (Men kossan var rätt go i sitt upphöjda lugn…..)
Men eftersom det finns oerhört många fler skarpare hjärnor än min i stan, så kan det gott traska till Victoria ikväll för att släppa lös den fantasi undertecknad inte förmådde. Det är väl värt det, faktiskt. Stöd de lokala begåvningarna!
Konsert – ”Sagomusik för Vuxna” Victoriateatern Malmö
Arbetet 15/5-97, Lennart Nygren